Psalmsång mot nazism – vad hände i Jönköping på 1 maj?

Nu när jag har lyckats pusta ut efter veckans intensiva händelser så ska jag försöka återge min bild av det initiativ som fick namnet ”Psalmsång mot nazism”, planeringen av det och hur det slutade. Det här blir mitt första inlägg på den nya bloggen som jag egentligen inte hade tänkt att börja med riktigt än. Därför kan bloggen i övrigt se ganska halvfärdig ut.

Varför civil olydnad?

Det är min övertygelse både som ideologiskt grön men framförallt som kristen att det är min skyldighet som medmänniska att alltid försöka stå upp mot orättvisor även om det skulle innebära att jag bryter mot lagen. Däremot är det också min övertygelse som pacifist och, återigen, troende kristen att motståndet måste ske på fredlig väg. Att själv ta sig rätten att bruka våld för att bemöta förtryck strider både mot kristna värderingar och är kontraproduktivt. Våld föder våld, fred skapar fred. Att avfärda civil olydnad som ett verktyg till demokratisk förändring är otroligt historielöst och är ett hån mot de demokratikämpar som sett till att kvinnor i många länder har rösträtt, att apartheid är avskaffat i Sydafrika och att homosexualitet inte längre klassas som en sjukdom i Sverige.

Jag gör verkligen inte anspråk på att vara något helgon och har genom att vara politiker valt bort många tillfällen att bedriva civil olydnad. I det här fallet ansåg jag att det däremot inte fanns någon konflikt mellan mina uppdrag som politiker och min plikt som kristen och medmänniska.

 

Hur idén föddes

Från min sida började det någon gång på förmiddagen tisdagen 29 april när jag på twitter såg flera uppdateringar om att Svenska Kyrkan i Jönköping tillsammans med andra samfund skulle ha en gudstjänst 1 maj i Jönköping. Gudstjänsten skulle vara en manifestation för alla människors lika värde och anledningen var att det nazistiska Svenskarnas Parti skulle demonstrera i staden. Jag blev oerhört glad över att läsa om initiativet och såg även i en artikel att polisen lovat Gudstjänstanordnarna att nazisterna inte skulle få starta sitt tåg förens gudstjänstfirande var över.

– Kyrkan är också orolig för att församlingsmedlemmarna ska råka illa ut och kommer därför att uppmana besökarna att lämna så fort som möjligt, sa Mats Rosenqvist. Han sa också att SvP inte får börja sin demonstration förrän gudstjänsten är över.

Och just här föddes en tanke hos mig och många andra, vad händer om gudstjänsten aldrig tar slut? Om vi stannade kvar och fortsatte sjunga psalmer skulle polisen antingen bli tvungen att släpa bort oss, bryta sitt löfte eller ställa in nazisternas demonstration. Skulle polisen verkligen välja att sätta fredliga kristna aktivister i fara för att skydda ett nazistiskt partis intressen eller kanske ännu värre, släpa bort oss med våld?

Eftersom gudstjänstarrangörerna inte själva tänkte uppmana folk att stanna kvar så kände jag att det behövdes ett nytt initiativ, det behövdes kristen civil olydnad. Jag hittade snabbt via twitter Isak Thomas Gerson som jag tidigare bara hört talas om via bekanta och vi började planera det som 48 timmar senare skulle leda till att vi tillsammans med åtta andra aktivister skulle gripas av polis för ”ohörsamhet mot ordningsmakten”. Efter att ha läst vår konversation på twitter skrev Mattias Irving från Dagens Seglora till mig och frågade om jag ville skriva en debattartikel i ämnet vilket jag tackade ja till. Artikeln fick rubriken ”Stanna kvar och sjung med oss”. Vi skapade även ett FB-evenemang och började sprida bland vänner, bekanta och alla andra nätverk vi kunde komma på.

 

Förberedelser under onsdagen 

Under onsdagen, den 30 april, började vi tänka ut nya sätt att nå ut till fler personer. Vi började fila på en ”alternativ agenda” som kunde delas ut till övriga gudstjänstbesökare där det förutom texter till några enklare sånger skulle finnas en uppmaning att stanna kvar och delta i protesten. Jag började också skriva på ett pressmeddelande som skulle kunna skickas ut till media.

När klockan närmade sig sextiden på onsdagen och jag redan var försenad till mitt valborgsfirande, som ändå skulle bli kortvarigt eftersom jag behövde ta ett tidigt tåg, fick jag några besynnerliga meddelande på Facebook från en pastor som var medarrangörer till gudstjänsten. Här stannade mitt hjärta i några sekunder.

Den information Jag och Isak hade fått via media var att arrangörerna skulle be folk att gå så tidigt som möjligt. Vi hade därför inte tagit direkt kontakt med Svenska Kyrkan eftersom vi inte tyckte att vår aktion krockade med gudstjänsten utan bara var en fortsättning på deras jätteviktiga arbete. Däremot hade vi lagt upp en länk till vårt FB-event i deras ordinarie event på onsdagen och pastorn i fråga hade sett detta. Ändå valde han att först kvällen innan att skriva till mig.

Han berättade att de redan hade ”planer på det här med sånger”, att jag skulle kontakta en namngiven präst i Svenska Kyrkan och bäst vore om vi helt kunde ställa in vårt event. Här parkerade mitt hjärta i halsgropen samtidigt som det började bulta häftigt. Han berättade vidare att de inte alls lovat polisen att gå tidigt utan tvärtom skulle uppmana folk att stanna kvar och att de redan planerat allt vi tänkte göra. Vid det här laget hade jag skickat ut pressmeddelande till ett tiotal nyhetsförmedlare, redan pratat med två tidningar och vi hade ca 50 personer som skulle komma enligt FB-eventet.

Herregud, tänkte jag, hade jag förstört alltsammans? Hade mina goda intentioner förstört deras arrangemang? Hur kunde jag vara så dum som litade på polisen och inte ringde arrangörerna direkt istället? I några minuter kändes det som att jag skulle kräkas. Jag ringde snabbt Isak och berättade läget. Han blev nog lika chockad som jag och till slut bestämde jag mig för att ringa prästen han hänvisat till.

 

Samtal med kyrkan 

Nervös och beredd på att ursäkta vårt arrangemang, mitt engagemang och nästintill min egen existens så kom jag fram till prästen i Svenska kyrkan. Jag lugnade mig snabbt och vi hade ett bra samtal. Det visade sig att förutom kyrkkaffe, sjukstuga och att ha kyrkan öppen som fristad så hade de inga planer på att ”söka konfrontation med polisen”. Alltså inga planer på att med sång eller annan aktivitet fördröja nazisterna, så som pastorn hävdat. Efter att ha pratat en stund medgav han att det kändes märkligt om vi skulle dela ut egna flygblad till gudstjänstbesökarna men sa att han inte tänkte stoppa oss. Det var på det hela ett bra samtal och jag fick ett gott intryck som vitt skilde sig från min tidigare konversation med pastorn.

Jag pustade ut och insåg att klockan närmade sig halv sju. Med prästens vädjan i åtanke och med vetskapen att jag redan var otroligt försenad så bestämde jag att inte åka förbi en kopiator för att trycka upp några flygblad utan hoppades på att det skulle gå ändå.

 

På plats i Jönköping 

Tåget gick 07.55 och redan från Göteborg fick jag sällskap av två kompisar och ytterligare fyra vänner hoppade på i Falköping. Jag var under resan ganska nervös men ändå på glatt humör. Gårdagens obehagskänslor hade släppt och istället infann sig en rädsla över att hela aktionen skulle sluta i ett antiklimax. Väl på plats vid kyrkan sprang jag först omkring och försökte hitta olika journalister som jag pratat med tidigare. Av media fick jag då uppgiften att polisen brutit sitt löfte om att inte släppa demonstranterna förens gudstjänstfirande var över och att vår närvaro vid kyrkan inte skulle spela någon roll.

Efter den fantastiska gudstjänsten försökte vi samla ihop oss och lägga fram en ny strategi.  Vi hade förstått det ifrån media att ”demonstrationen skulle gå en fyrkant runt Sofiakyrkan” och vi försökte i nästan en halvtimme få rätsida med vad det innebar. Här kan jag rikta rejäl kritik mot poliserna på plats, de hade ingen aning om någonting när en frågade. De vill inte berätta vilken väg nazisterna skulle ta och ibland hävdade de att de inte ens visste. Och ja, det här var ”dialogpoliser”, ni vet de som en faktiskt ska kunna prata med. Mest absurt var när en av oss sprang fram till en polis som väldigt tydligt höll en karta i händerna men ändå inte hade någon koll alls på något geografiskt. Inte ens efter påpekande om vad han höll i handen kunde han berätta var Svenskarnas Parti skulle starta ifrån vilket senare visade sig vara det var två kvarter bort från platsen han stod.

Till slut fick vi från en journalist reda på att det nazistiska tåget inte skulle passera någon av de till kyrkan intilliggande gatorna. Vid det här laget var vi bara 10-15 personer och i allt ståhej hade jag inte ens reflekterat över att gå in på FB-eventet och uppdatera var vi var någonstans. Jag hade varit alldeles för stressad.

 

Aktionen påbörjas 

Efter många om och men hittade vi till gatukorsningen brunnsgatan/barnarpsgatan där redan 15-20 personer från ett annat sammanhang hade fredskonferens. De satt på filtar, fikade och läste högt ur deklarationen av de mänskliga rättigheterna. Vi slog oss ned hos dem och bestämde oss att börja sjunga först när polisen eller nazisterna började komma. Det här var en bra bit från demonstrationens start och där den första konfrontationen mellan nazister och motdemonstranter hade varit. Efter en stund kom en civilklädd polis fram och meddelade gruppen att vi hade tio minuter på oss att avlägsna oss. Vi svarade att vi tänkte stanna kvar och sjunga psalmer för medmänsklighet och kärlek. Det gjorde vi, och med besked.

Efter att ha tagit oss igenom ett flertal vändor på ”Sjung lovsång alla länder”, ”Vaka med mig”, ”Tryggare kan ingen vara” och ”Jesus älskar barnen” så kom poliserna fram till korsningen. Nu hade många människor satt sig och vägrade flytta på sig. Några maskerade motdemonstranter började driva med oss genom att sjunga fast med texter av en helt annan karaktär. Efter ett tag hörde vi dem retsamt börja ropa ”öh, kumbaya, öh kumbaya för helvete”. Till deras stora förvåning, får man anta med tanke på deras fortsatta tystnad, så stämde vi högljutt upp i ”kumbaya my lord”.

Bland psalmsångarna var vi tio personer och även några av de andra motdemonstranterna stämde upp i sång tillsammans med oss. Några minuter efter att vår tidsfrist löpt ut kom en polis och böjde sig ner mot mig. Han sa till mig att flytta mig från vägen och att om jag inte gjorde det skulle jag bli gripen för ”ohörsamhet mot ordningsmakten”. Jag ställde motfrågan ifall vi inte hade religionsfrihet i Sverige varpå jag fick svaret ”det struntar jag i”. Han frågade en sista gång och när jag sa att jag inte tänkte flytta på mig så lyfta två poliser vänligt men bestämt upp mig under armarna och släpade bort mig en bit innan jag självmant lyfte på fötterna och jag började gå med en polis under varje arm och med fulla lungor sjungandes ”Laudate omnesgentes”

Jag var den första vid korsningen att bli bortsläpad och fördes till en nästan helt tom lokaltrafikbuss som vaktades av ett gäng poliser. En civilklädd polis frågade om jag kunde identifiera mig och jag gav honom min legitimation. Han berättade att jag var gripen och skulle åtalas för ”ohörsamhet för ordningsmakten”. Jag sa inte emot och efter en stund började mina psalmsjungande vänner droppa in och vi var alla på ganska glatt humör, själv var jag närmast lite fnissig på grund av efterdyningarna av adrenalinet som trots vårt fredliga motstånd hade infunnit sig. Jag kom på att jag faktiskt formellt inte avsagt mig uppdraget som nämndeman i Hovrätten för Västra Sverige och efter att ha berättat det för mina medfångar så började vi alla skratta. Några av de andra visste inte att jag var politiker och såg förvånat på mig, jag kunde också höra hur några av poliserna fnissade med. Efter att ha suttit i kanske en kvart i en stillastående buss så blev vi körda cirka 20 minuters promenad utanför centrum och släppta där. VI åkte hem till Göteborg med nästa tåg.

Jag har försökt att för min egen skull reda ut vad som hände både tiden innan vi blev gripna men framförallt efteråt. Vissa säger att nazisternas tåg blev försenade på grund av oss och några hävdar att de till och med behövde ta en annan väg. Vad som egentligen blev den direkta effekten av vår protest överlämnar jag åt någon annan att skriva om. Kanske kommer det klarläggas i P3 Verklighetens program om oss som sänds på måndag.

 

Vad händer nu?

Även fast polisen från ”krim”, som han presenterade sig som, tvärsäkert meddelade mig att jag skulle bli åtalad så är jag inte lika tvärsäker. Vilken åklagare skulle vilja ta sig an ett mål och åtala ett gäng fredliga psalmsångare som har blivit avbrutna av polisen när de hållit andakt? Möjligtvis någon som inte blivit informerad om att konventikelplakatet blivit avskaffat. En del av mig, den största delen, är så klart glad om jag slipper bli dömd för något brott. Även om att hamna i belastningsregistret för civil olydnad inte bekommer mig det minsta så är det inte kul att behöva betala böter. En annan del av mig, den idealistiska delen, hoppas så klart på rättegång. För det första är det skrämmande om polisen grep oss utan att faktiskt ha någon täckning för det. En rättegång skulle även innebära ännu ett tillfälle att visa hur absurt ett samhälle är där polisen väljer att försvara nazisters rätt att demonstrera framför en fredlig manifestation för alla människors lika värde.

Under de här dagarna har en känsla av overklighet följt mig. Jag har fått nypa mig i armen och verkligen tänka till om jag lever på 2000-talet. Att ett nazistiskt parti ges möjlighet att på öppen gata demonstrera och organiserat sprida ut sitt hat, på första maj och med polisens goda minne dessutom!

Så här i efterhand kan jag bara ångra tre saker. Att jag nästan lyssnade på pastorn som försökte få mig att ställa in vår aktion, att vi inte hade en alternativ plan ifall polisen svek sitt löfte och att jag inte sjöng högre!