Liberalismen saknar betydelse

Vid vissa tillfällen händer det att jag kallar mig själv liberal eller i alla fall säger att jag influeras av liberala värderingar. Oftast handlar det antingen om att jag vill provocera någon eller i bästa fall att jag vill väcka ideologisk debatt. Jag har efter en tid kommit fram till att det i det första fallet inte längre är särskilt roligt, om det någonsin var det, och i det andra fallet inte längre särskilt givande. Att idag kalla sig liberal är ungefär som att säga att man är för ”rättvisa”, ”frihet” eller ”miljön”. Det blir bara tomma ord fullproppade med floskler.

Anledningen till att jag tidigare ändå haft en viss dragning till begreppet beror framförallt på de ideologiska rötterna. Som pacifist är det lätt att känna samhörighet med liberalen Henry David Thoreau som i en nästan anarkistisk anda förklarar varför han betalar vägskatten men inte den statliga skatten som finansierar militären, ”Jag är lika angelägen av att vara en god granne som jag är av att vara en dålig undersåte”. För att inte tala om John Stuart Mill, första västerländska tillväxtkritikern, som i sitt stora epos Nationalekonomins principer (1848) säger denna sanning, ”Jag hoppas innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det”. Jag ska inte heller glömma bort Fredrika Bremer som är en stor inspirationskälla när det gäller både kampen för kvinnors rättigheter men även djurrättsfrågor.

Tyvärr räcker inte längre den ideologiska bakgrunden för att jag ska kunna känna en dragningskraft till liberalismen när jag ständigt blir påmind om den politik som förs i dagens samhälle. De som i svensk politik har åtagit sig att företräda liberalismen, som Folkpartiet, har misslyckats totalt. Ordet är idag antingen helt urvattnat eller bara motsägelsefullt. Dagens liberaler har inte bara sågat av grenen de sitter på – de har även ryckt upp de ideologiska rötterna.

För hur kan man känna samhörighet med Thoreau när partiet som kallar sig liberalt vill återinföra allmän värnplikt? Och hur står sig John Stuart Mills vädjan om att värna framtida generationer mot Folkpartiets kärnkraftsvurm? Men det allvarligaste, hur kan jag våga närma mig ett begrepp som idag kopplas allt starkare till stängda gränser och misstro mot sina medmänniskor?

De ursäkter många folkpartister för fram om att det är Jan Björklund som står för de här värderingarna och inte partiet i övrigt blir bara pinsamma. Det saknar all trovärdighet att ett parti väljer en ledare som saknar ideologisk förankring i rörelsen och därför tror jag inte att ett partiledarbyte skulle lösa något på sikt. Det finns säkert gott om folkpartister som inte vill att staten ska tvångskommendera ut medborgare med vapen i hand, som inte tror på auktoritär styrning i skolan eller som förespråkar en human flyktingpolitik. Problemet är inte bara att de här personerna är partipolitiskt hemlösa utan det är mycket värre än så – de har alla blivit ideologiskt vräkta och adressen har upphört.

Liberalismen saknar betydelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *